Idrottsföräldrar – pepp eller push?

Något som det sällan pratas om öppet om är barn, idrott och hur man som förälder bör förhålla sig till sitt barn och barnets idrottande. Jag tror inte att det pratas om så öppet eftersom det nog är ett rätt så känsligt ämne men icke desto mindre är det ett ämne som jag gått omkring och tänkt på ett tag av många olika anledningar. En anledning låter storartad och altruistisk och den är att vi behöver fler som håller på med idrott längre upp i åldern om vi ska hitta de som kan bli riktigt bra och elitsatsa och kanske bli den nya Zlatan eller Gunde Svan. Hur får vi fler att fortsätta så länge som till gymnasietiden? Den andra anledningen låter också lika fin och godhjärtad, men så är jag ju en fin människa innerst inne (fniss) och den hänger ihop med anledning ett. Hur kan vi få fler barn att idrotta längre så att idrotten blir till en livsstil som hänger med livet igenom så som den lyckats bli för mig och många andra?

Jag tror inte att svaret blir att exempelvis tidigt mäta resultat på fotbollscuper och att glidtesta skidor för så små barn som barn i 9-10-års åldern. Men detta verkar vara något som knappt har förändrats under de 30 år som jag hängt med idrotten. Som barn var jag aktiv inom längdskidåkning och nu är jag tränare i längdskidor och mamma till två idrottande tjejer och det bekymrar mig verkligen att ingenting har förändrats. På fotbollsmatcher är det allt som oftast så viktigt att vinna så att föräldrar coachar sina barn under matcherna mer än tränaren och tränarna måste ryta ifrån eftersom barnet vet inte vem som ska lyssnas på, föräldern eller tränaren.  På längdskidtävlingar kommer det föräldrar med flera par skidor till sina barn som är så små som 9-10 år och det glidtestas och gnuggas dyra vallo som bara den. För vems skull skriks det och för vems skull köps flera par skidor och dyra vallor? Jag tror allt som oftast att det är föräldrarna som lever ut sina egna idrottsdrömmar på sina barn. Det som de inte lyckades uppnå ska deras barn uppnå. Eller vad kan det annars bero på? Tankar?

Samtidigt är gränsen ibland hårfin mellan pepp och push och ibland kan det också behövas pushas lite grann för att det ska bli något idrottande överhuvudtaget. Hur många barn säger av egen fri vilja ”Mamma/pappa jag vill börja i sporten x”. Inte någon av mina kids i alla fall. Ärligt så har vi pushat båda två att prova på de sporter som de utövar idag för när de väl kommit över ”provatröskeln”provat så blev de fast.

Kanske kan det också vara så att det blir mer av push om barnen är duktiga rent prestationsmässigt, gör många mål, springer fort, hoppar högt etc. Det är då lätt att man då som förälder rycks med och att det blir mer av push än pepp. Det är nog lättare att vara mer pepp när ens barn inte är lika ”duktiga”. Så tror jag. Vad tror du?

Det här inlägget postades i Tankar och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Idrottsföräldrar – pepp eller push?

  1. Mari skriver:

    Otroligt viktigt ämne att ta upp att prata om. Bra där!!!

    Gilla

  2. Q-Vinna skriver:

    Ja, jätteviktigt men svårt.

    Gilla

  3. Ping: Jag har visst gått och fyllt år | Mitt rörliga liv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s