En annorlunda träningsform

M-y-r-s-l-å-t-t-e-r

Myrslåtter! Någon som hört talas om det? Jag tror att det flesta inte har den blekaste om  vad det är för något. Men i vart fall, det är det jag har sysselsatt mig med under de sista skälvande dagarna av min sommarledighet. Men ska jag vara helt ärlig så kan man nog inte riktigt kalla det för en träningsform. Det var mest för att jag inte kunde komma på någon passande rubrik till dagens inlägg som jag skrev så. Nog för att det är halvkrävande fysiskt med myrslåtter men direkt trött blir man inte utan det är mer av lågintensiv träning. Däremot är det psykiskt krävande att vara ute på en slåttermyr och jobba en hel dag. Det krävs pannben till det. Särskilt i år när myren var mer av en sjö än en myr, alltså mycket blöt. Jag hade flera deciliter vatten i stövlarna och maken höll nästan på att sjunka igenom. Fast egentligen det är inte det minsta synd om mig, inte alls! Jag hade röjsåg att slå med och jobbade enbart ett par dagar av mitt sommarlov för att tjäna lite extra plenki som jag kan använda till roligheter.

Andra bullar var det under 1800-talet och de första årtiondena av början av 1900-talet, då myrslåttern startade. Då jobbade man för brödfödans skull. Man började med slåttermyrar innan skogen och järnmalmen började utvinnas i Norrbottens inland. Kortfattat så levde befolkningen då på att ta hand om boskap. Jag gissar på att det var mest kor och grisar. Dessa kossor behövde gräs att äta. På sommaren var det inga problem att hitta mat. Då var det bara att beta på ängarna för kreaturen men på vintern var det knapert med mat. Därför var människorna tvungna att under somrarna samla hö från de naturliga ängarna  – vid älvar, bäckar och jobbigast av allt på myrarna, som man sedan lagrade inför vintern.

Mer om hur en arbetsdag såg ut finns att läsa här  om någon är intresserad.  För att ge en liten hint om hur det var säger jag att jag är i alla fall mycket nöjd över att jag lever i Norrbotten på 2000-talet och inte i slutet av 1800/början på 1900-talet.

Den mest berömda slåttermyren är Vasikkavuoma som ligger strax utanför Pajala. Den myren är enorm! Vår lilla myr har inte ens något namn men jag tycker att den borde heta märkävuoma (blötmyren) om ordboken lexin har rätt.

För övrigt är det dags att komma in i rutinerna igen för imorgon börjar jag jobba igen efter drygt 7 veckor ledighet. Det känns lite småtungt här och nu men eftersom jag tycker mig ha haft den bästa juni och juli  någonsin och dessutom en härlig sommarresa så ska det nog funka helt okej efter lite invänjningstid. Jag har många fina minnen från sommaren 2016 att plocka fram om livet någon gång känns lite småtungt. Också har jag ett kul jobb också.

Annonser
Det här inlägget postades i alternativ träning och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till En annorlunda träningsform

  1. Kari skriver:

    Jag har ett ganska kluvet förhållande till myrarna. Ibland har vi undvikit dem som pesten för att nästa dag aktivt leta upp dem för att slippa gå i obanad skog. Vackra är de i alla fall, kul att läsa om hur viktiga de var förr!

    Gilla

  2. Madelene skriver:

    Ja, jätteviktiga. Särskilt i Tornedalen kring Pajala. Där har alla ett speciellt förhållande till myrar. De är väldigt ”myrigt” där :).

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s