Plötsligt ser jag strukturen

Jag har grunnat på de stora livsfrågorna på sistone. Det är en av anledningarna till att det ekat tomt här. Hur fria i våra livsval är vi egentligen? Sådant har jag funderat över.  Jag har länge gått omkring och trott att jag inte spelat med i spelat som alla andra spelar. Jag har trott att jag på något sätt varit friare än vad jag egentligen har varit, friare än vad jag är och friare än jag någonsin kommer att bli. Istället är jag fast. Strukturen finns överallt och såklart också i mitt eget liv. Trots att jag förnekat det. Det är ett bryskt uppvaknande och jag känner mig faktiskt lite blåst och ja, även lite bitter även fast det känns jobbigt att ta det ordet i min mun. Jag gillar det inte. Och jag skyller det inte på någon enskild, inte på mig och inte på min man.  Han och jag har gjort vad vi mäktat med för att streta emot.

Jag pratar om genusordning, genussystem eller könsmaktsordningen. Kärt barn har många namn. Den innebär enligt min tolkning att kvinnan alltid på något sätt är underordnad mannen, från toppen till botten och i alla skikt i samhället, från de mer välbeställda till låginkomsttagarna.  Överallt är mannen som är normen,  både i det mer allmänna och i det mycket privata familjelivet. Han och hans intressen är alltid lite viktigare och har lite mer status och därför får mannen bestämma lite lite mer. Klart att det påverkar mer än vi någonsin vill erkänna för oss själva.

Vi vill verka moderna, jämställda och medvetna så vi blundar och håller oftast käften om de faktum att vi exempelvis:

  • i genomsnitt tjänar mindre än män (trots samma utbildning och yrke)
  • gör mer av hemarbetet och
  • bestämmer mindre både i det offentliga och i det privata

Nu viker jag ut mig och blottar (ja det känns som att klä av mig naken! )en del av mitt privatliv enbart för att få ”bevis” för att jag har rätt.

Det är så att min man tjänar dubbelt så mycket som jag gör, trots att jag gått en längre utbildning än han. Han jobbar i en mansdominerad bransch. Jag jobbar i en kvinnodominerad bransch. På hans arbetsplats finns inte en enda kvinna. Jag säger det igen, inte en enda kvinna! På mitt jobb är vi fler kvinnor än män. Det faktum att han bidrar med så mycket mer ekonomiskt än vad jag gör, gör att jag känner mig lite underlägsen även om jag aldrig skulle säga det högt annat än här. För jag skäms och vill inte känna så. Och ja, jag vet att mitt jobb är minst lika viktigt. Såklart! Det är inte det det handlar om. Jag tror att det är främst mitt ekonomiska underläge som stör mig.

Att hans utbildning och jobb värderas högre har också gjort att jag en gång för länge sedan vek ner mig, d.v.s. lät honom bestämma mer om en flytt som påverkade mitt yrkesval. Hade vi flyttat till ett annat ställe, hade jag kanske jobbat med det jag siktade mot när jag började plugga. Det att jag vek ner mig, för att hans yrke och hur det värderas,  d.v.s. en säker inkomst var viktigare än en annan mindre säker inkomst (min).

Men egentligen har jag det bra. Jag vet. Det finns många kvinnor som får ta emot slag och sparkar och som viker sig varje, varje  dag. År ut och år in. Det får inte jag. Jag har det bra relativt sett.  Men ändå så tycker jag att det här påverkar det mitt liv och jag tror inte att jag är ensam. Det sker trots att vi välutbildade, är medvetna om jämställdhet, pratar om jämställdhet och kämpar för att vara jämställda i vardagen och i vardagssysslorna. Där har vi lyckas bättre men det är svårare med de här stora frågorna som vi själva inte kan styra över lika mycket.

Men det faktum att vi blundar, inte vill se sanningen i vitögat och helst inte pratar om det strukturella våra liv och i vårt privat- och familjeliv, tror jag bidrar till att upprätthålla att mannen allt som oftast är lite mer än kvinnan.

Hur kan man förändra? Hur ska det blir för mina döttrar ? Kommer någon av de, eller alla också att vara lite mindre värda ekonomiskt, känna sig tvungen att vika ner sig någon gång och sitta här, halvbitter 40 plusare som jag och undra hur det hade kunnat bli om inte? Jag vet att jag inte kan få svar på alla mina frågor men kanske kan jag få veta hur någon av er andra känner.  Det vore intressant.

Det här blev värsta feministiska inlägget och kanske kommer jag ångra mig och ta bort det väldigt snart. Typ imorgon.

Det här inlägget postades i Tankar och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Plötsligt ser jag strukturen

  1. Kari skriver:

    Jag tror att det allra viktigaste är att vi pratar om det och pekar på de strukturella problem som finns så mycket vi bara orkar. Det har blivit bättre och förändringen är på gång men det går bara fruktansvärt långsamt. Vi har kommit längre i Sverige än i de flesta andra länder (här i Belgien anses jag vara radikal-feminist och förmodligen ganska rabiat också!) men vi måste fortsätta att kämpa för att det inte skall stanna. Blogginlägg som det här bidrar till den kampen, tankar som dina är en viktig del av den!

    Gilla

  2. Madelene skriver:

    Tack! Vad snällt :). Kände mig som en riktigt rabiat radikal-feminist när jag skrev men det kändes bra att få ur mig det hela. Jag vet att det går framåt hela tiden om än långsamt men ibland är känslan att det stannat av.

    Gilla

  3. Ping: Jag har visst gått och fyllt år | Mitt rörliga liv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s