Lopp-rapport – Scaniamilen

Efter att ha bestämt mig för att springa loppet samma morgon åkte jag iväg vid 11:tiden för att hämta min nummerlapp och T-shirt som skulle hämtas ut senast en timme innan start. När det var gjort gick jag tillbaka till bilen och lämnade T-shirten där och sedan tillbaka till start-och målområdet igen. Tog ett långt toa-besök med toasurfning för att fördriva tiden, inte helt kul att vara på lopp ensam ju….Ovant! Ingen kö när jag gick in på toa men kön hade växt lite när jag kom ut (he he) Säkert någon i kön som funderade på om jag var dålig i magen.

När jag kom ut i solen igen var det dags för de första i halvmaran att gå i mål. Hann heja på vinnaren i herrklassen innan jag bestämde mig för att man kanske borde värma upp i alla fall lite grann innan starten skulle gå så jag gick lite och sprang sedan mycket lugnt i ca 10 minuter. Klockan 12.50 ställde jag mig i startfållan och hakade på i gruppuppvärmningen och när den var klar sedan var det bara 5 minuter kvar. Ställde mig bakom en familj jag känner igen från skidsammanhang med planen att haka på mamman i familjen. Hon har ett trevligt tempo.

Mycket nervös nu! Har en puls på nästan 160 och jag springer inte ens! Försöker lugna ner mig men vet att jag alltid blir så nervös precis innan start och vet också att det brukar gå över direkt jag kommer igång och så äntligen går starten. Det känns lätt så jag drar iväg i ett tempo på typ exakt 5 minuter/km de första fyra kilometrarna (4.56-5.10). Kollar tiden på klockan första kilometern  men sedan bestämmer jag mig för att skita i klockan och köra på känsla. Jag gör en överenskommelse med mig själv om att kolla på klockan efter 5 km. Vet att jag annars riskerar att bli helt kockfixerad och kolla tempo och puls precis hela tiden. Det har hänt förr.

Banan är ganska lätt de fyra första kilometerna men sedan blir det lite tyngre med ett par uppförsbackar när man springer genom centrum och ut mot Östermalm. I detta parti blir jag omsprungen av en dam som sprang om mig sist jag var med (för 2 år sedan). På typ exakt samma ställe. Dessutom high fivar hon med publiken som sitter på utefiken på Storgatan på exakt samma sätt som förra gången. Deja vu moment! Börjar känna mig lite trött men det känns ändå helt okej, inget nära döden tänk i all fall.  Bestämmer mig för att skita i att kolla på klockan överhuvudtaget denna gång. Bra beslut!

Längs Svartövägen springer skidmamman som legat bakom mig nästa hela loppet om mig men jag tar i uppförsbacken och springer om henne igen och känner mig grymt nöjd.  Försöker tänka positiva tankar som ”Bara 4 kilometer kvar” ” Haka på positiva tanten och hon med de blommiga tightsen” men börjar bli tröttare (och det syns också på klockan så här i efterhand). Det är inget 5.00 tempo denna sträcka precis.

Strax innan Björkskatafjärden springer skidmamman om mig igen men denna gång orkar jag inte haka på. Men jag blir inte knäckt utan tänker positiva tankar igen som att hon nog springer milen på under 50 och bestämmer mig för att jag inte ska haka på utan behålla ”okejkänslan” loppet igenom. Jag vill att det ska kännas skönt och inte bli en nära döden upplevelse. Dessutom vet jag att det inte är så långt kvar och eftersom det är typ femtielftegången jag springer detta lopp så kan jag banan utan och innan och jag vet att jag kommer greja det även denna gång.

Och ja, jag grejade det. Kom i mål med en hyfsat skön känsla på 52,20, d.v.s en minut långsammare än förra gången (2015) jag sprang loppet. Det var den gången det var så kallt att mina tår var blåa när jag kom i mål. Det tom snöade då! Var kanske tvungen att springa lite snabbare då för att inte förfrysa mig helt?

Jag har haft allt från 49 minuter till 58 minuter under de många gånger jag sprungit (från sen tonår till nu) samma lopp och 52,20 är en helt okej tid. Jag är nöjd.  2017_05_23_21.38.39

 

 

Det här inlägget postades i Lopprapport och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Lopp-rapport – Scaniamilen

  1. hopihopi skriver:

    Det är en jättebra tid ju, klart du ska vara nöjd!

    Gilla

  2. Grymt!
    Jag sprang också loppet 2015, har aldrig frusit så mkt som efter det! :O

    Gilla

  3. Ping: Ofrivillig vila | Mitt rörliga liv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s