Jag kom i mål i alla fall

men det blir ingen fler gång! Så kändes det direkt efter loppet. För nej jag nådde inte mitt tidsmål i guld och inte mitt silvermål heller men jag klarade mig under min ”skamgräns”.  Ska jag springa igen så blir det 15 km och absolut inte 30 km. Jag var helt enkelt grymt besviken på mig själv och rejält sliten. Men redan på kvällen så tänkte jag kanske, kanske, kanske ska jag prova igen. Det var ungefär som efter mina förlossningar. Då tänkte jag ”aldrig mer” med både ettan och tvåan (och ändå blev det tre barn).  Man vill liksom ha revansch! För det kan ju liksom inte gå sämre en andra gång…. (Eller kan det det?)

Idag har jag nästan bestämt mig för att det blir en till gång på Lidingö 30. Nu vet jag hur banan är och jag vet vad som krävs. Jag har redan börjar göra upp en ny träningsplan i tankarna och börjat planera in lopp för 2018 (he he).  Jag känner mig själv och jag tycker att det är skoj att träna inför ett stort mål med små delmål på vägen.  Mår gott av det! Både i kropp och själ.

Dessutom var det mycket trevligt att ha en riktig löparhelg med likasinnade, med sådana som liksom jag gillar att nörda ner sig i löpning. För en löparhelg det var vad det var. Vi har bara hållit till ute på Lidingö.

På fredagen kom vi fram vid 15-tiden till Arlanda. Sedan åkte vi direkt till Lidingövallen och hämtade våra nummerlappar och sedan tog vi bussen ut till till vårt boende. Där blev det pastamiddag, surr och en tidig kväll. På lördagen sen frukost och sedan en seg väntan på att få start. Vi var nämligen i de två sista startgrupperna.

En rapport om hur det kändes när vi äntligen fick bege oss mot Lidingövallen,  promenera mot starten på Koltorps gärde och hur själva loppet kändes kommer om någon gång under veckan.

 

Det här inlägget postades i Lopp, Tankar och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Jag kom i mål i alla fall

  1. hopihopi skriver:

    Jag väntar med spänning på race report!

    Gilla

  2. Löpar-Åsa skriver:

    Fnissar lite när jag läser, för jag vet ju precis hur det är! Fast jag har faktiskt inte kommit över mitt sista GV och säger faktiskt bara att jag någon gång ska springa igen. Fast inte nu.
    Ser fram emot rapporten!

    Gilla

  3. Madelene skriver:

    Ha ha, ja jag vill ha revansch fast. Det känns precis som med förlossningarna. Första gången var hemsk. Det kunde inte bli värre. Och det blev det inte heller. Det blev bättre och bättre. Hoppas på samma med LL :).

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s