Lopprapport – Lidingöloppet 30km

Efter att ha köpt T-shirt, stått i bajamajakö, köpt och klämt en jättechorizo, lämnat in väskor i väskinlämningen, träffat syrran och mött upp resten av löpargänget var det äntligen dags att promenera mot starten på Koltorps gärde. Fjärilarna började cirkla runt i magen. Ni vet, den där härliga nervositeten innan ett lopp. Älskar den!

Väl framme på gärdet var det dags för Malin att starta. Hon startade först av oss tre som sprang 30 km. Jag startade i den allra sista startgruppen, klockan 14.10, så jag hade gott om tid. Stod och hängde ett tag och hann bli ännu mer nervös och också nervöskissnödig. Såklart! Det hör också till ett lopp. Tog en sista kissning i skogen och sedan tog jag av mig överdragskläderna och gick in i startgrupp 11.

När starten gick kändes det hur bra som helst. Jag hade lätta ben och när jag tittade på klockan efter den första kilometern blippat till visade den på 5. 30, försökte bromsa mig själv men det gick så lätt så det gick liksom inte. Och så fortsatte det. Kilometer efter kilometer i den första milen gick superlätt och tiderna var över förväntan. När jag sprang förbi Lidingövallen där syrran stod och hejade tänkte jag att det kommer att bli hur lätt som helst nå mitt tidsmål på ca 3 timmar (3.00-3.10 var mitt guldmål)

Sedan kom dippen med stort D. Den lätta benen byttes mot tunga ben och jag fick kämpa för att hålla ett 6 minuterstempo. Det lyckades jag med till ca 15 km om jag kommer ihåg rätt. Jag har inte velat titta på mina snittider för efter 15 km är de inte roliga. Jag gick i typ alla backar och gav upp planerna på att nå 3 timmar ganska snabbt.

Vid Grönsta gärde där syrran och de andra stod och hejade var jag så jäkla trött och  funderade på vad jag gett mig in på och så på tiden förstås. Skulle jag ens lyckas komma in under min skamgräns på 3. 30? Men jag krigade den sista milen trots ont i benen och krampkänningar i en vad. Jag sprang tom i några av backarna och det tjänade jag massor på. Alla som säger något annat ljuger. De flesta gick så det var svårt att tvinga sig själv att springa. Varför ska bara jag liksom? Har man väl börjat gå är det så skönt att fortsätta gå och så oskönt att ta det där första löpsteget.

När målet väl kom var jag så fokuserad att ta mig dit att jag inte ens såg de som hejade på mig. Jag vill bara i mål och få ett slut på eländet. Kollade på klockan. Under 3,20 skulle jag banne mig! Jag lyckades. Tiden blev 3.17 och någonting. Under skamgränsen i alla fall men långt i från drömtiden. Jag skyndade mig till gänget som  väntade på mig och skämdes för att de fått vänta på mig. Jag var sisten i mål ju. Blä!

Kommer ihåg att jag sa att jag aldrig mer ska springa 30 km. ”Om jag ska vara med igen på det här loppet så blir det 15 km. ”På kvällen la jag ut statusen på fb ”Jag kom i mål i alla fall men jag ska aldrig mer springa LL 30” men redan då hade jag börjat tänka lite på revansch. Vill ju ha en bättre tid och en bättre känsla. Det vill jag.

Så kanske, kanske står jag på startlinjen igen på LL 30km 2018…

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Lopprapport och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Lopprapport – Lidingöloppet 30km

  1. hopihopi skriver:

    Klart du ska springa igen! Kul läsning förresten 🙂

    Gilla

  2. Shit vad bra jobbat! Jag har bara sprungit LL 15km och det räckte gott och väl för mig. Backar är inget att leka med, och inte distanser på 30km heller ju..

    Gilla

  3. Madelene skriver:

    Tack! Så här i efterhand är jag nöjd med min prestation (och revanschsugen!) :).

    Gilla

  4. Ping: Hej då 2017 och välkommen 2018! | Mitt rörliga liv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s