Långpass för självförtroendet

Så har jag sprungit årets längsta långpass – 25 km!  Nu vet jag att jag kommer att klara ”det där loppet” som jag tränar för. Trots att det bara var ett träningspass så hade jag slagit fjolårets tid om jag fortsatt i 5 km till ( om inget oförutsett hänt, typ brutit benet, varit tvungen att gå hela sträckan….)  Så nöjd med det.

Det känns extra skönt eftersom löpningen inte alls har inte känts bra under hela juli . Jag har tränat på bra men kroppen har inte svarat och jag har haft svårt att få upp farten överhuvudtaget. Jag har känt mig som en snigel och också sprungit saktare än än jag brukar. Men när jag var och sprang i förrgår med syrran så vände det och det kändes toppen. Jag hade mycket bättre tempo i kroppen och det kändes så där gött som det gör när man är i form och nu i kväll var det samma känsla.

Därför har jag nu ett ett par belöningar till mig själv som jag ska verkställa – köpa nya löparskor också ska jag unna mig träningsvila.  Jag har tränat på och kört många fler långpass än jag gjorde förra året trots att det känts sugit flera gånger eftersom formen känts så kass.  Då måste man få belöna sig själv, eller hur?